Rädsla, åka buss (juni, 2010).
Idag åkte jag buss. Skogsbussen. Linje 20 mot Falun. Den bussen har alltid fyllt mig av en obeskrivlig skräck. Rädslan att rentav dö. Någonstans längs de smala vägarna på vischan har jag alltid kunnat föreställa mig stenen rest till mitt minne. Den har vid mer än nittio procent av fallen befunnit sig vid mördarbacken intill Vika kyrka. Dock vid vägkanten, min dödsplats är nedanför det massiva stupet, som bussen skulle fara nedför. Jag har sett det sistnämnda scenariot i huvudet minst trehundra gånger. Bussen skulle få möte, chauffören som litar på sin rutinmässiga körning skulle få bromsa in för denna överraskning. Bussen skulle slira till och fara ner. Vid skulle alla bli fiskmat. Varje gång när bussen når hållplatsen innan backen, ber jag en bön och tar ett djupt andetag, man vet aldrig om man hamnar i plurret. Denna en aningen ångestladdade tanke har förföljt mig ända fram till idag. För idag var det sista gången jag åkte skogsbussen. Det var samma chaufför som vanligt, mr. Bulldog. Han är en mycket gammal man och han kliar sig obesvärat på bröstkorgen flertal gånger medan han kör. Jag har sett honom få en hjärtattack minst lika många gånger som jag sett min egna död i Vika. Hans hjärtattack brukar dock komma i Fäggeby, precis innan livshandeln. Sedan far bussen okontrollerat ut mot bron över dalälven. En del gånger har jag räddad hela bussen, då jag som visste om hans hjärtproblem alltid är på min vakt. Dock har dessa hjältetankar aldrig varit till nytta för mig, då jag vet att jag är dödens vad som än händer. Men som sagt, idag åkte jag skogsbussen med mr Bulldog, och för första gången litade jag på hans körning. Han skulle nog inte få sin hjärtattack idag och efter att vi åkt förbi Fäggeby utan att han tagit sig om bröstet en enda gång, tog jag inte ens ett djupt andetag vid mördarbacken. Jag hade anlänt till Falun, mer levande än någonsin efter busslinje 20.
