Paranoida tankar
- Att jag kommer bli utsatt för en drive-by-shooting.
- Insekter som bor i näsan (även att de fortplantar sig).
- Att busschauffören kommer få en hjärtattack i rondellen vid gullmars.
- Att befinna sig vid t-centralen vid 16-17 och bli utsatt för en terrorist.
- Att det ska hänga en svart kobra (eller annat giftig orm) från grannens balkong ner till vår.
- Att andas in okända dofter på bussen, som jag kommer dö av.
Ja, det var väl de jag kommer på just nu. Finns dock fler.
Noll Koll
Nej, okej, anställ mig inte.
Lite bilder:
Min väska jag fick av Patrik i julklapp, modellen är populär på engelska universitet, så givetvis att jag ska ha en också.
:'< en pyttedel ur min karls boksamling... jag känner mig helt plötsligt mest korkad i hela världen. "har du inte läst den!? :o:o:o" pusspårej patrik.
Om man hade kunnat nöja sig med en el-tandborste
Det här kommer sluta illa. Fyfan.
LIVET, MED CAPS LOCK.
MEN VAFAN ÄR DET GODA LIVET!?
att vara trettio, småtjock med hundra ungar.. eller vara trettio, tjackad med schäferhund?
eller är det att vara tråkig och gå i skolan, träffa vänner och dricka en starköl till julbordet? eller är det att leva livet om man tar alla chanser, "living on the edge" och sen låter allt bara fixa sig?
ska man leva nu eller sen? allt ska göras när man är ung och kan.. sen tycker folk att allt ska göras när man är
gammal och har tid? närfan ska man ha tid om man måste koncentrera sig på att överhuvudtaget leva?
i really dont know. you tell me.
äh, skit i det här, okej?
Stockholmare vaskar, göteborgare.. brunnar?
Stockholm: Traditionell vaskning av en flaska moet. Ful, tråkig, fritidsknarkade kärring på bilden dessutom.
Göteborg: Brunna, helt enkelt. (Brunna, brunnade, har brunnat). Nu vet ni.
Drive by shooting.
Jag vet inte om jag bara har livlig fantasi eller om jag behöver söka hjälp.
En tecknad bild kändes bättre.. inte lika verklighetsförankrad.
FU SJ.
(Jag har bokat min tågbiljett så jag åker till Göteborg på lördag, avgång 09.23 från Avesta-Krylbo). Det känns förvisso bra, men still; FUCK YOU SJ, FUCK YOU!*
Imorgon ska jag ner till Synsam och kolla upp min syn. Antar att jag kommer bli en sådan där glasögonorm.. men, vi får väl se. Skratta bäst som skrattar sist. Dessutom; Fångarna på fortet ikväll. Petra och Lennart är här och härjar, och då måste man glo på det bästa svensk tv har att erbjuda.. hm.
* Hör en viss röst i skallen när jag skriver detta, åh <3
Neue Stadt - Neues Leben.
Rädsla, åka buss (juni, 2010).
Idag åkte jag buss. Skogsbussen. Linje 20 mot Falun. Den bussen har alltid fyllt mig av en obeskrivlig skräck. Rädslan att rentav dö. Någonstans längs de smala vägarna på vischan har jag alltid kunnat föreställa mig stenen rest till mitt minne. Den har vid mer än nittio procent av fallen befunnit sig vid mördarbacken intill Vika kyrka. Dock vid vägkanten, min dödsplats är nedanför det massiva stupet, som bussen skulle fara nedför. Jag har sett det sistnämnda scenariot i huvudet minst trehundra gånger. Bussen skulle få möte, chauffören som litar på sin rutinmässiga körning skulle få bromsa in för denna överraskning. Bussen skulle slira till och fara ner. Vid skulle alla bli fiskmat. Varje gång när bussen når hållplatsen innan backen, ber jag en bön och tar ett djupt andetag, man vet aldrig om man hamnar i plurret. Denna en aningen ångestladdade tanke har förföljt mig ända fram till idag. För idag var det sista gången jag åkte skogsbussen. Det var samma chaufför som vanligt, mr. Bulldog. Han är en mycket gammal man och han kliar sig obesvärat på bröstkorgen flertal gånger medan han kör. Jag har sett honom få en hjärtattack minst lika många gånger som jag sett min egna död i Vika. Hans hjärtattack brukar dock komma i Fäggeby, precis innan livshandeln. Sedan far bussen okontrollerat ut mot bron över dalälven. En del gånger har jag räddad hela bussen, då jag som visste om hans hjärtproblem alltid är på min vakt. Dock har dessa hjältetankar aldrig varit till nytta för mig, då jag vet att jag är dödens vad som än händer. Men som sagt, idag åkte jag skogsbussen med mr Bulldog, och för första gången litade jag på hans körning. Han skulle nog inte få sin hjärtattack idag och efter att vi åkt förbi Fäggeby utan att han tagit sig om bröstet en enda gång, tog jag inte ens ett djupt andetag vid mördarbacken. Jag hade anlänt till Falun, mer levande än någonsin efter busslinje 20.
Mina händer luktar damm.
Eller luktar det senap? Senap + damm? Nej, jag vet inte.
